[Livsuppdatering]

Jag menade ju inte att det skulle gå ett halvår men det behövde visst göra det. Jag har flyttat. Man kan alltid säga något charmigt om vindsvåningar med snedtak och balkonger och stadsliv men det mesta är i slutänden bara romantiserande. En trädgård däremot, den romantiserar man inte. Eller tystnaden. Allt vad de säger är sant. Vi vet vad en trädgård kan göra för en stressad själ, och tystnaden efter dagar av dån. Nu är det förstås inte bara trädgårdar och tystnader det handlar om utan mer om det faktum att jag var inomhus så hemskt hemskt länge och det enda jag till slut fann värre än att vara inomhus var att vara utomhus (min gata var ett kaos av trafik, sopor, djur och högtalarbilar). Således tog jag min karantänvän (eller hon tog mig, det hela är oklart) och flyttade till ett litet hus vid foten av några berg. Det gjorde ont att tömma mina vänners lägenheter, för det kändes som om vi gav upp hoppet om deras återkomst, men de bedyrade att det var okej. När jag nu öppnar upp mina gardiner ovanför min säng ser jag apor svinga sig mellan trädtopparna, de små skjuts iväg som katapulter från de svaga grenarna och det gör mig glad. Jag går på små promenader, utan ansiktsmask, och jag stöter inte ihop med någon. Eller nej, ibland stöter jag ihop med mina skotska/franska vänner som bor i samma kvarter. Då går vi på varsin sida av vägen, plockar blommor från träden, låter en liten tillgiven hund göra oss sällskap. Vi levererar också ständigt mat till varandra, för vi har tröttnat på vår egen för länge sedan. En kanelbulle hit, en hummus dit. Och jag målar tavlor, så många tavlor. Men det är väl inget nytt. Jag har bara bott här i några veckor, men det har sannerligen gjort något med mig. Något bra. 

Jag var mycket inomhus men jag var också i ett mangrove-träsk för några månader sedan. Glömde att prata om det, men av träsk var det det allra finaste jag varit i. Rekommenderar. 

Bon Entendeur vs Isabelle Pierre – Les Temps Est Bon <-den här låten när jag kör in till stan på motorcykeln, käre tid. 

[Livsuppdatering]

Jag har börjat skriva på den här uppdateringen ett antal gånger nu men varje gång har något hänt som förändrat min tillvaro och sinnesstämning på ett sätt som fått det jag skrivit att inte längre kännas relevant över huvud taget. Sist var för en månad sedan då jag satt på ett tåg som stod stilla mitt ute i ingenstans. Låt mig utveckla.

Jag hade tagit en plats i den sämsta kupén för det var den enda där man kunde sitta med ett någorlunda avstånd till andra människor. I den kupén roterar inte fläktarna och när solen värmer plåttaket blir det genast väldigt varmt, särskilt om tåget står stilla mitt på ett fält. Vi hade rest med fönsterluckorna öppna och mitt hår var trassligt och jag var täckt av damm. Jag hade en lång dag framför mig och jag tänkte att det är allt lite synd att ens dag ska börja såhär. Smutsig, svettig och flera timmar försenad. Jag behövde också gå på toa men detta tåg var ett sådant där man bara kissar ner på spåret genom ett, för ämnet avsett, hål i golvet. Jag är i vanliga fall inte den som är den men just denna förmiddag orkade jag bara inte. Plus att det alltid känns som en märklig sak att göra när tåget står stilla. Med andningsmasken på i värmen ville jag mest bara lägga mig ner och sova, men jag torkade bort dammet från min mobil och började skriva på det här istället. Jag och min japanska vän var på väg till immigrationskontoret. Att bo utomlands är mest bara en lång historia rörande pappersarbete som jag inte vill tråka ut någon med. Det är ett tråkigt och lite oroväckande bestyr men vi brukar köpa croissanter och iste på caféet mittemot stationen för att muntra upp oss själva. Nåväl, tåget började till slut röra på sig och väl framme hyrde vi en motorcykel (efter att jag gått på toa så klart). Min vän frågade om de hade någon som var rosa och klappade händerna entusiastiskt när de rullade fram en sprillans ny babyrosa Honda. Och så begav vi oss upp för berget som man kan blicka ner på havet ifrån. Motorcykeln var märkvärdigt tyst så medan vi for kunde vi samtala i godan ro. Jag trodde att vårt besök på kontoret skulle bli relativt okomplicerat så jag blev ärligt talat lite chockerad när jag fick en stämpel som sa att jag var tvungen att lämna landet inom tre veckor. Vid det här laget har vi emellertid mött så många motgångar att vi tycks ha släppt hela konceptet med att någonsin bli upprörda. Min vän började fnissa fast med en sorts panik i blicken och den åsynen fick mig att vika mig dubbel av skratt. När vi till slut sansat oss satte vi oss på motorcykeln, rullade ner för berget i tystnad och undrade vad i hela världen vi skulle ta oss till.

Detta hände som sagt för över en månad sedan så som ni förstår har saker löst sig för vår del. För vi är fortfarande här. Med nya stämplar och nya överenskommelser. Jag är väldigt tacksam förstås, över att inte behöva lämna mitt hem eller mina vänner, även om jag ändå inte kan träffa dem face to face såsom tiderna är. Vi ses bara när någon av oss drabbas av katastrof. Någons familjemedlem dör, och då får jag sitta med på begravningen, jag och några hönor som sprätter runt under plaststolarna. Någons hus blir översvämmat och då hjälper jag till att ösa vatten, alltmedan regnet fortsätter falla. Men vi ringer varandra mest hela tiden och pratar om allt som vi alltid brukar prata om.

Det är en märklig tid och jag är en person som alltid måste anstränga mig lite extra för att hålla mig lugn och inte oroa mig så mycket. En del kallar mig Djai-yenn (lungt hjärta) för det är sådan jag framstår, och det gläder mig. Men sanningen är den att jag lätt glömmer bort hur man andas, hur man somnar, hur man fortgår. Det är dock sant som det sägs att när natten är som mörkast lyser stjärnorna som starkast (en vacker dag ska jag sluta leverera klyschor men inte idag, inte idag). Många av dessa stjärnor är mina vänner här. Jag kan knappt tänka på dem utan att bli tårögd så jag ska inte berätta om dem nu. Tillsvidare fortsätter jag måla tavlor, vattna blommor och glömma bort min svenska. 

Nina Simone – Tomorrow Is My Turn 

Jack Garratt – Mara

James Blake – I’ll Come Too

[Livsuppdatering]

Några månader har passerat sedan sist och livet är ett annat. För oss alla, på olika sätt. Jag är fortfarande här. Såklart. Jag är väl bara ovanligt mycket här eftersom de sagt att vi ska vara det. Gå för allt i världen inte ut, har de sagt. Så det har vi nästintill inte gjort. Men saker och ting börjar lätta och kanske vi fortfarande borde hålla oss inne men det är svårt när jag fortfarande måste sköta mitt pappersarbete på annan ort och när jag väl är där ser jag havet vinka mellan byggnaderna. Och helt plötsligt tar jag av mig skorna och låter mina fötter, som inte känt annat än kakel och betong på tre hela månader, springa över den brännheta sanden och ut i det varma glittrande vattnet. Och när jag flyter upp till ytan igen och lägger mig på rygg känns det som om jag är ensam i hela indiska oceanen.

Men jag har inte varit någon annanstans och ingen annanstans vet jag om jag kommer åka till. Inte ens till Sverige, men det är okej. Vi som är kvar här tar hand om varandra och jag har inget emot att leva livet lite långsammare emellanåt. Särskilt inte under torrperioden då jag ändå mest bara vill sova bort eftermiddagarna framför en fläkt. Jag uppskattar att jag har haft tid till den aktiviteten. Och nu har torrperioden ersatts av våldsamma regn som inte slutar förrän bitar av mitt tak fallit ner, och om nätterna låter grodorna så högt att de får cikadornas skrik att låta som viskningar. Vi tar sömnen när den kommer.

Jag har läst lite böcker, målat lite tavlor, utvecklat min thailändska handstil till något jag är nöjd med, och tagit på mig ansvaret som husets trädgårdsmästare. Det är rätt många växter och jag planterar ständigt fler. ”En trädgård tillhör egentligen aldrig någon annan om man själv är den som sköter om den”, läste jag häromdagen i en bok av Marilynne Robinson, och mina känslor kunde inte ha blivit mer bekräftade. Mina vänner kanske tycker jag är snäll som tar hand om deras växter men egentligen ser jag det bara som att jag utökar mitt egna territorium. Och om jag råkar ta död på någon av deras växter ersätter jag den bara med en Aloe Vera, ty Aloe Vera läker både fysiska och känslomässiga sår. Se där, gratis trädgårdstips.

Nåväl, grodorna har dämpat sig något nu och jag ser min chans till sömn.

The Nationals – Pink Rabbits

Get Low – James Vincent McMorrow 

Hannes – My Shine Is A Fade

[Livsuppdatering]

Staden ligger tyst nedanför min balkong denna söndagseftermiddag. Ett brutalt åskoväder drog in på morgonen. Temperaturen sjönk från 40 till 26 grader, det regnade för första gången på fyra månader och blixten slog ner på fältet bakom huset (varpå jag hoppade så högt upp i luften att jag nästan slog huvudet i taket). Jag brukar aldrig vara hemma vid den här tiden på dagen men nu har jag  brunchat i princip hela dagen nere hos min granne, tillika goda vän och klippa i min vardag, och druckit mimosa och då blir det som det blir. Såsom det också blir när saker är inställda och platser ska undvikas och någon säger åt en att gå hem. Då blir det såhär. Såhär trevligt.

Jag har börjat gå i skolan. Inte så ofta, men regelbundet nog. Jag packar min ryggsäck med anteckningsblock och överstrykningspennor, tar med mig en frukt och hoppar på bussen med en märklig känsla av vara ett litet barn. Jag tycker det är ganska trevligt dock. Jag har ett visum som tillåter mig att stanna här en längre tid och jag lär mig en massa bra grejer om det thailändska språket. De senaste åren har jag lärt mig thailändska som en klåpare, eller ”som ett barn” om någon frågat. Om man lyssnar tillräckligt länge och stirrar på texter tillräckligt länge och är villig att göra bort sig i konversation tillräckligt många gånger så behärskar man ett språk till slut, så har jag tänkt. Och så fort jag upptäckt sammanhang och regler har jag skrivit ner dem i anteckningsboken jag kallar ”Fannys Grundläggande Kunskaper i Det Thailändska Språket, Volym 1” (finns snart i en bokhandel nära dig). Min thailändska är på en sådan nivå att jag klarar mig, inte galant kanske men helt okej. Jag kan berätta en anekdot, instruera någon i hur man bakar sirapssnitt eller sköter om en bougainvillea, ringa thailändska anticimex (at this point är det emellertid jag. Jag är anticimex. Orädd, förstår ni. Kunnig. Myror, termiter, råttor, spindlar, ödlor, apor och kackerlackor har ingen chans mot mina okonventionella metoder. Jag snackar citrongräs, jag snackar vattenbomber, slangbella och silvertejp. Jag kan utrota vadsomhelst förutom ormar, då får man faktiskt ringa någon annan. Boundaries, ni vet. Självrespekt. Men annars är det bara att ringa. Jag kommer, eller mejlar i alla fall). Jag kan också berätta för någon att allt kommer bli bra till slut. 

Var har jag varit? Mestadels här. Lite i Bangkok förstås, en sväng hos min bror. Vi begav oss till ett berg. Jag kan känna så starkt att jag behöver berg ibland, såsom många behöver havet. Jag vill kunna blicka ner på landskap, små stigar och trädkronor och påminnas om hur vackert allt är. Jag behöver vandra genom fuktig morgondimma och i skymningen låta blicken vandra sakta från en färg på horisonten till en annan. Sova i kylan under en stjärnklar himmel, med vänner i tälten bredvid. Så mår man bra igen.  

Ett ställe till har jag varit på. Förra månaden flög jag och min vän Adina (som var och hälsade på i sex veckor(!!), hjälp vad jag älskar sådana Jane Austen-aktiga besök) ner till södra Thailand. Min granne, tillika goda vän och vardagsklippa, var också med. Det är lite underligt kan man tycka men jag hade aldrig varit där förut. Jag hade hört att där skulle finnas öar med vita sandstränder och turkost vatten. Det fanns det, och jag åkte på mitt livs finaste snorklingstur en eftermiddag. Sedan sov jag under någon palm och läste en bok eller tre innan vi flög hem igen. Helt igenom fint. 

Nåväl, jag har inte för avsikt att i detalj redogöra för de fyra månader som passerat. Jag är alldeles för intresserad av de kommande. Det är förstås lite svårt på många sätt men vi måste försöka, with all our might, att må bra. 

Mantaraybryn – Stand Tall the Four of Us

Jag är, sedan någon månad, tillbaka i Thailand igen, tack och lov. För första gången kändes min återvändo till Sverige mer som ett avbrott än en välbehövlig paus. Men likt en docka i ett dockhus har jag nu satts tillbaka i rummet där jag hör hemma, vilket faktiskt råkar vara ett helt nytt rum eftersom jag har flyttat. Det är en liten lägenhet på tredje våningen i ett hus som inte är högre än så, och alla som bor i det är mina goda vänner. En har en grill, en annan en tvättmaskin, och jag har ett våffeljärn och således är det ett fullgott kollektiv. De har hjälpt mig att kånka upp hela min trädgård från förra huset till min balkong. Balkongen är också tänkt att vara ett kök men jag måste ju liksom bygga det själv så det kommer nog ta ett tag. Det är också regnperiod vilket betyder att somliga nätter stormar det så att jag tror att taket ska flyga av, och när det börjar läcka in vatten får jag det också bekräftat att det faktiskt har flugit av. Men det ska tydligen vara fixat nu. Annars älskar jag detta nya hem och de senaste veckorna har jag ansträngt mig för att hitta tillbaka till det flow jag befann mig i innan jag åkte till Sverige. Inte jättelätt, men jag är nästintill där. 

Min tid härifrån var emellertid fantastisk, jag kan inte säga något annat. För det första var jag i Norge. Där fanns fjäll, snö, renar, fjordar, midnattssol, klar luft, bäckar med turkost vatten, regnbågar, sol, får och små stugor i branterna – alla de ting man vill att Norge ska inneha. Vi tältade några nätter och kokade te på stormkök. Ibland slår det en verkligen hur fantastiskt det är att allt detta finns på ett och samma jordklot. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag färgglada betonghus, sophögar, vildvuxna ödetomter och jag lyssnar till ljudet av tusen fåglar, avlägsen trafik och en högtalarbil som har bestämt sig för att parkera i kvarteret. Finns det då verkligen, i detta nu, fjällbäckar? Vandringsleder? Glaciärer? Man kan ju undra, menar jag.

Sverige i sig självt behövde aldrig göra sig till. Jag kan nämligen sitta på torpverandan och äta pasta och anse att jag har en av mitt livs finaste stunder. Om jag sedan springer i skogen, simmar i sjön och träffar mina vänner så är det bara strössel på glassen så att säga. Men jag svängde också förbi Köpenhamn och bestämde mig för att om jag någonsin flyttar tillbaka till Sverige så flyttar jag till Köpenhamn. Allt annat vore helt enkelt orimligt.

Jag och mina vänner for också till Nederländerna. Jag kan inte förklara hur mycket plats det finns i mitt hjärta för holländsk konst. Jag gick i princip runt och suckade av salighet i fyra dagar. Och när jag kom hem till min ateljé kände jag mig övermåttan inspirerad. Tror inte jag känt mig så av konst överväldigad sedan jag var i Paris eller Chicago. Nåväl, det var ett behov som blev uppfyllt och jag är fullkomligt nöjd. Nu klarar jag mig i några år till..

Det är svårt att tro men jag jobbade väldigt mycket under sommaren också. Och jag jobbar fortfarande, stundvis under stor oro över framtiden, men jag litar på att allt kommer bli bra. Och med det menar jag att jag hoppas att jag får stanna här. Det är allt.

Villagers – Nothing arrived

Seinabo Sey, Vargas & Lagola – Shores

Loren Kramar – My Life 

[Livsuppdatering]

Det kan inte, jag är fullkomligt övertygad om att det inte är, tänkt för människan att uppehålla sitt vardagliga liv när det är 40 grader ute. Likväl är det det vi gör och när solen gått ner åker vi, likt dårar, till en plåtbyggnad utan AC och spelar badminton. Som om 0 % kroppsvätska vore vår målsättning.

Torrperioden har åtminstone nått sitt slut nu. Bergen har börjat byta färg från rödbrunt till grönt och märkliga djur har börjat vakna till liv. Kanske pratar jag om grodor.

Härom månaden förgylldes min tillvaro av att min goda vän Joppe kom och hälsade på. Det och en brödrost jag skaffade. Förgyllt bröd ger förgylld tillvaro som man brukar säga. Det har varit många orosmoment den här våren men när jag tänker tillbaka på tiden med Joppe påminns jag om allt det fina som förunnats mig. Jag introducerade henne för allt gott denna provins har att erbjuda. De rödbruna bergen, floden, eldflugorna, det ratchaburianska köket, marknader och mina vänner. Jag var väldigt exalterad över att ha en partner att ta med på alla mina vardagliga bestyr. Någon som kude sitta bakom mig på motorcykeln och styra med google maps. 

Sedan behövde jag lämna landet två gånger. Vi for till Vietnam (alltid ett rimligt beslut) och sedan till Kambodja. En dag spenderades självfallet i Hanoi. Vi köpte Áo dài’er och åt orimligt god mat uppe på hustak, såsom man gör där. Det småregnade och vi flydde in i små gränder, klättrade upp för vindlande trappor, in i folks hus och ut på franska balkonger där vi kunde sitta och dricka Egg Coffee och varm Baileys-choklad medan vi blickade ut över sjön och glömde vilken världsdel vi befann oss i.

Dagen därpå for vi söderut till ett dimmigt Ninh Binh. Chauffören släppte av oss i en korsning och pekade åt oss att följa en liten väg som ledde in genom ett risfält. Vi gick och kom fram till en liten trädgård precis vid foten av ett berg. Där växte rosor tillsammans med papaya och vid en liten fiskdamm lekte ett par hundvalpar. Det fanns också en liten stuga i tegel och i den fick vi bo. Ack, dessa dagar! Vi cyklade genom gröna risfält, flöt runt i en bambubåt på floden, körde motorcykel genom dalar och byar, vandrade upp på höga dimmiga berg och kröp runt i grottor. Varje morgon, innan vi begav oss, blev vi serverade frukost uppe på hustaket med utsikt över risfälten. Det var kallt och regnade nästan hela tiden men vi njöt innerligt.

Vi mellanlandade i Bangkok där vi spenderade ett härligt, fast för Joppe febrigt, dygn tillsammans med vänner. Sedan for vi vidare till Phnom Penh, vilket ju är en läskig stad. Eller var det bara mörkt? Jag vet inte. Därifrån reste vi söderut till Sihanoukville (en komiskt rörig stad). Vi hoppade på en båt som tog oss till en enslig sida av Koh Rong (ty vi var trötta på civilisation). På Koh Rong fanns bara kritvit strand och kristallklart vatten så långt ögat kunde nå. Ett falafelhak också. Lyckan var med andra ord gjord. På kvällarna somnade vi till ljudet av vågorna som rullade in nedanför stegen upp till vår lilla bungalow. Det låter kanske märkligt men vi bestämde oss för att i framtiden aldrig återvända. Jag kan verkligen inte förklara det men det bor onekligen något sorgset i Kambodja som man inte riktigt vet vad man ska göra av med. Bussresan tillbaka till Phnom Penh var lång och mörk och överallt brann det eldar. Inte utan svårigheter tog vi oss tillbaka in i Thailand igen och jag tror jag grät en liten tår av lycka över att komma hem till mitt lilla hus i Rattis. 

Anyway, jag tänker åka till Sverige nästa vecka. Jag har hört att det är fint där.

Hold On – Dan Mills

[Livsuppdatering]

Jag har en croissant, jag har en kopp te. Det är en god början. Vad som helst kan hända nu, men vi kommer veta att det var här det började. Med tekoppen och croissanten. Jag tänker alltid att jag ska skriva ett blogginlägg så fort jag fått lite sinnesfrid och kan berätta om den senaste tiden med någon sorts glimt i ögat. Jag vill ha avslutat ett projekt, nått ett mål, återvänt ner från ett berg med nyfunnen vishet och förnyat mod. Men det är ärligt talat länge sedan något sådant hände. Berget har visat sig vara mer som en never ending bergskedja. Ett kalfjäll där det bara skulle se dumt ut om man satte ner en flagga och kallade det prestation. Jag vet inte ens om det finns en väg ner. Kanske är jag en bergsmänniska nu. En bergsmänniska som äter croissanter och tänker att hon måste få yttra sig i alla fall.

Jag var i Vietnam en sväng. Det är ett sådant briljant upplägg att åka båt i Ha Long bay i tre dagar. Att först resa genom det kaos som är Sydostasien för att sedan stiga på en båt som sakta för en till de lugnaste och vackraste av platser. Att få vakna upp på mornarna, dra undan gardinen och mötas av grönskande berg som majestätiskt reser sig upp ur stilla spegelblanka vatten. Att sitta uppe på däck och se solen gå ner i havet och se stjärnorna ta över natthimlen. Och dagarna: idel äventyr. Det paddlades kajak, klättrades upp till grottor och roddes runt i bambubåt. Vi dök från relingen ner i det kalla gröna havet och hängde och dinglade i ankarrepet som små barn. På kvällarna rullade vi vårrullar, fiskade bläckfisk och lyssnade på bambuflöjt. Det låter som en dröm, jag vet, men jag minns det också som en. Jag var också i Hanoi igen. En vacker dag ska jag ha ord nog för att beskriva den staden. Av städer är det en utav de bästa. Köpte mig en Áo Dài, ty det är det mest geniala plagg som någonsin skapats. Pyjamasbyxor och klänning. Comfort and grace. Áo:et och Dài:et. Allt som behövs i en garderob.

Annars har jag mest spenderat tiden i Ratchaburi, förutom ett antal vändor till Bangkok. Denna vecka har jag två ärenden dit och jag är väldigt exalterad över dem båda. Nu är det emellertid sent och jag ska upp i ottan. Jag ger er första bästa bild jag hittade samt en fin sång.  

Moonica Mac – Till slutet av Augusti

[Livsuppdatering]
Aldrig förr har en sommar varit lika omfamnande som denna, var dag som en klapp på huvudet. Bara detta att få sitta på verandatrappen och äta havregrynsgröt. Det tror man ibland att man aldrig ska få göra igen, men så får man det. Och att få springa genom skogen en dag i juni, simma långa vändor i sjön under en himmel som är ren och blå. Klappa tjocka katter och prata sitt modersmål, i en bil, under en stjärnhimmel, alldeles för sent, alldeles för tidigt, tills man är torr i halsen. Och sedan kan man bestämma sig för att sommar i Sverige inte är nog. Man vill ha medelhav, man vill ha pasta, pinjeträd och pastizzer. Jag tog min vän och åkte till Malta. Simmade nedanför Valettas murar och dansade de blanka gatorna fram på Gozo. Vi vandrade på de höga klipporna och åt kaktusfikon när vi blev hungriga. Vi såg solnedgångarna, vi dök i lagunerna och vi klättrade i grottorna.

Sedan kom jag hem och snubblade på små thailändska kvinnor med tatuerade ögonbryn och snabba dialekter. Och de höll i min hand och frågade om jag vill att de skulle göra Somtamm åt mig. Man kan byta ut papayan till morot, om man har mycket chili känner man nästan ingen skillnad.
Således är jag sedan någon vecka tillbaka i Thailand. Detta är dag tre hemma i det lilla huset. Det är också dag tre i väntan på att min motorcykelkille ska komma och återuppliva min motorcykel, men jag börjar tro att han glömt mig. Vilket inte går för sig för jag tar mig ingenstans utan den. [Detta är för övrigt samma kille som brukar skrika att han älskar mig varje gång jag kör förbi på gatan utanför hans verkstad. So much for that love.] Jag väntar också på att någon ska komma och ha ihjäl termiterna som i detta nu frejdigt bearbetar sig igenom dörrkarmen till min väns sovrum, vilket ju verkligen inte går för sig det heller. Detta kommer ju att lösa sig men om det mot all förmodan inte skulle göra det så vet ni varför jag dog…och varför min kropp aldrig blev funnen.

Ivory Black – Oliver Riot

Never Get Used To – Seinabo Say

True Care – James Vincent McMorrow

WE’RE ALL JUST WALKING EACHOTHER HOME

Torrperiod. På alla vis utom det egentliga. Morgnarna är svala och det blåser vindar som känns danska. Jag fattar ingenting. Ingen fattar någonting. Men vi njuter och äter frukost på dörrtröskeln. Det är mer som att min hjärna är i torrperiod. Inte en droppe förnuft. Och i ena stunden är jag så oerhört förlåtande mot mig själv och i nästa stund ger jag mig en mental örfil och säger åt mig själv att ta mig samman. Varje dag balanserar jag mellan dessa två sinnesstämningar, alltmedan vardagen rör sig oerhört fort. Vänner som kommer och går, kramar om en, återvänder och försvinner. Stormiga nätter och dagar som brinner. Någonstans kraschade jag också med min motorcykel. Två år har jag väntat på att det ska hända och så gjorde det det. Helt plötsligt låg jag där i mörkret med motorcykeln över mig, motorn fortfarande igång, damm i hela ansiktet och blod som rann längsmed underarmarna. Skorna var borta. Det var det enda jag reflekterade över. Ålade mig upp (så som man gör när man har en burmesisk kjol lindad två varv om sig) och letade febrilt tills jag fann dem. Sedan följde några dagar av smärta, feber och allt möjligt ont. Lät mig inspireras av läkningsprocessen och kom på cirka fem nya metaforer per dag angående läkning och livet osv. Sedan åkte jag till Vietnam. Det var nitton ljuva grader och jag drack kaffe i ösregn, befriade mig från alla bandage på ett hotell där alla var japaner utom jag. Livet var underbart och Hanois alla fåglar kvittrade. Väl hemma kom min japanska roomie tillbaka, vilket gladde mig. Har en tanke om att när man har någon annan att ta hand om så tar man också bättre hand om sig själv. Lagar mat, kommer i tid, går och lägger sig. Sådana saker jag alltid tycks glömma bort när jag är själv. Vår kommunikation sker emellertid endast på thailändska (förutom enstaka ord som ”good morning”, ”ojasiminasaj” och ”kämpa”) Vill gärna tro att det är bra men jag är också rädd att vi kanske bara leder varandra in i ett språkligt fördärv. Det får väl tiden utvisa. 

About that art though. Har ett par beställningar jag jobbar med men det har tagit längre tid än beräknat. Hoppas göra klart en nu i veckan som jag jobbat på i över fyra månader. Det är dessa detaljerade porträtt i olja som tar ett tag. Längtar lite efter något som går fortare, eller rättare sagt något jag kan nöja mig med fortare. Akryl på plywood, små akvareller, blyertsskisser, vadsomhelst. Indiskt bläck…

Nåväl, jag har en ljuv tid att gå till mötes. En tid till här och sedan en tid i Sverige. Jag har glömt bort att sakna Sverige den här gången. Men jag kan omöjligen äta mycket mer ris nu. Seriöst. Jag är så trött på ris. Varje dag, åtta månader om året. Denna värdelösa kolhydrat. Försöker verkligen undvika det men det är som att försöka undvika sand i öknen, folk man känner i sin hemstad, mygg när man sover utomhus. Det går inte. Åt glass på ris häromdagen. Vad i hela världen? 

Nåväl, en ljuv tid till mötes. 

Idag har det gått två år sedan jag kom hit. Jag minns att någon sa att det är två år det tar innan man trivs i ett land med ett helt främmande språk och kultur, att det är först efter det som livet blir lättare. Jag minns att jag tänkte att jag skulle återkomma till den tanken när det hade gått två år. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den tanken eftersom jag bara kan analysera situationer retrospektivt, och således inte har någon aning om vart livet är på väg. Så jag antar att jag måste låta tiden gå lite till. Hursomhelst, jag vill gärna tro att jag går en underbar tid till mötes. Igår när jag pratade i telefon med min käre vän och hudterapeut från Oskarshamn (Nellie, det är Nellie jag pratar om här), slog det mig vilka naiva dårar vi var när vi kom. Alltså verkligen. Men det slog mig också att vi inte är det längre, och även när vi var det så var det förmodligen, märkligt nog, till hjälp för oss när saker var svårt. Och jag vet att jag inte har skrivit om det som har varit svårt (eller skrivit mycket överhuvudtaget, det vet jag också), jag har nog bara tänkt att det väl är inbegripet. Nåväl, vad jag vill komma fram till är att it’s all been worth it, and it’s still worth it. Kontemplerade detta faktum när jag var ute på en längre motorcykelfärd igår (en sådan färd när solen går ner över fälten ni vet, risfält eller rapsfält really doesn’t matter, men större tankar kommer oundvikligt över en). Att vara här, just nu, i denna tid, hur skulle man kunna ångra det? Och när det har varit svårt (för återigen: det har verkligen varit det, call me for details) så har det aldrig slutat där. Det finns oceaner av goda ting. Nog för att jag har velat långt bort härifrån vissa dagar, men aldrig har jag ångrat en dag jag stannat. Så jag är här, i en bortglömd provins, i en stökig liten stad, i ett litet hus i cappuccinonyans som jag delar med en japansk vän, i ett område där fåglarna alltid kvittrar. För det finns oceaner av goda ting.

Son Mieux – Feels

Nadia Blair – Beautiful Poetry

Blanco White – Chalk