Vi befinner oss i höstens kärna. Det är mörkt men färgrant, kallt men soligt, vi har mörka ringar under ögonen men päronkonjaksfudge inom räckhåll, vi jobbar med förvirrande jobb men besitter eminenta idéer, vi är nära på att krocka med älgar men nära skjuter ingen hare. Och kameran glömmer vi hemma, hela tiden. Men jag har aldrig varit bra på att leva i nuet och således lider jag inga kval när jag postar bilder som jag tog i somras då vallmon vajade frejdligt i vinden.
Deportees – Love me like I’m gone (Det finns något i den här låtens refräng som får mig att vilja påstå att det är soundtracket till mitt liv.)